Det är svårt att göra detta kort för jag tror inte en A4 sida hade kunnat täcka allt som hänt under flera år och nu det sista gjorde att min gräns var liksom nådd. Vi har en kille på 6 år där vi slussats runt bland logopeder och psykiatrin sedan han var 3 år och fortfarande inte landat i mer än att han har stora svårigheter med ångest och tvång och detta skulle vi få stöd med men går sådär och tvångshandlingar och ritualer bara eskalerar för lillkillen. Han blir så slut. Sidan om detta (som enbart är fragment av) så har bonusdottern tampats med psykisk ohälsa ett antal år och jag har funnits där alltid, men nu har hon och hennes mamma sagt så mycket om mig som jag blir så ledsen och besviken över. Och att hon inte vill bo hos oss beror på mig men jag vet inte varför. Jag tror det var för jag en gång sa ifrån att vi behöver ha det lite planerat om det inte längre är varannan vecka. Bonusdottern är 13 år och har enbart bott hos mamma sista tiden, sen kan hon helt plötsligt höra av sig kvällen innan och vill komma dagen efter. Jag ser hur dåligt min son på 6 år mår av att hon inte bor hos oss, kommer ibland, sen åker snabbt igen och blir borta. Han gråter hejdlöst. Jag tänker att detta fungerar inte. Vi behöver veta när, kunna förbereda hemma och sonen som är i stort behov av detta. Tänker jag helt fel? För er låter kanske detta som en mindre grej men det har varit så mycket som min sambos ex har gjort genom åren, dottern dålig (jag har 3 bonusbarn), strul med skolan med alla 3, polis etc etc och det känns som att det först nu är som jag säger ifrån och kan inte känna någon glädje i bonusdotterns besök. Hon vill inte prata och reda ut så vad ska jag då göra!? Jag måste väl ändå få säga något kring deras upplägg och att inte allt går utifrån hennes mående, vi andra då? Jag kan hatera det som vuxen (även om jag mår dåligt av allt) men min 6-åring….
